Håret i folksaga och sägen  Håret i folksaga och sägen

Håret var det enda och oumbärliga skyddet mot väder och vind   för  människan långt tillbaka i forntiden. Dock efter behovet av föda kommer behovet av att behaga.
Men allt eftersom civilisationen steg och utvecklingen gick framåt förlorade håret naturligt sin betydelse som skydd, och hårväxten minskade därför. Det hår som återstod, framför allt på huvudet, behöll dock sin viktiga uppgift från forna tider och har spelat en stor roll i saga och sägen och framför allt vittnar många folkseder om detta.

Sedan urminnes tider har håret alltid varit människans vackraste naturliga prydnad. Försköningen av hår och hårkosmetik har genom århundraden varit mycket utbredd och människan har därför alltid ägnat sitt hår mycket omsorgsfull vård.

 



I gamla testamentet berättas om hjälten Simson, möjligen under 1000- talet f. Kr.
” Ingen rakkniv har kommit mitt vid mitt huvud, för jag är en Guds nasir ända sedan moderlivet. Så därför, om håret rakas av mig viker ifrån mig så att jag blir svag och är som alla andra människor”

Historier som dessa, att hjältar förlorar kraften när de blir av med håret, har berättats i hela världen från Grekland till Skottland och Sumatra. De trodde att om håret skadades, klipptes eller tvättades så skulle de förlora själva livskraften och livsviktiga skyddsandar som tänkts bo i håret.

På platser i världen har håret på Kungar och Präster inte fått skäras av eller inte ens vidröras. Även om inte håret direkt innefattades i religiösa riter och besvärjelser, så har det ändå ansetts ha stor betydelse för människans styrka, karaktär och
värdighet.

Under Medeltiden ansågs håret från de döda tjäna som talisman mot demoner och häxor, och ännu i dag tillreder medicinmännen i primitiva folkstammar pulver av människohår, som strös ut som skydd mot onda andar och osaliga själar.